Lärar-praktikanten utan namn.

Han skulle tydligen bli media-lärare.

Jag tänkte för mig själv: ”Vi har något gemensamt. Jag ska gå på media. Du ska bli media-lärare. Mycket intressant. Hej, jag vill veta mer om dig”.

Varenda gång jag tänkte på honom verkade jag hamna i en slags eufori-tillstånd så varenda slags försök av kommunikation med honom, så kunde jag inte sluta vara så hysteriskt glad. Mina ord exploderade ut av glädje.

Han var så blyg.

Jag frågade honom om hur han fixade det där med sin medieutbildning. Han sa kort att han inte gjorde något särskilt. Jag frågade honom om han kände någon som gick på någon särskild media-skola. Han sa blygt att han inte hade många vänner, medan hans ögon styrdes ner mot den plastiga melamin-tallriken på bamba-bordet.

Jag är mycket intresserad av vad folk lyssnar på någon musik. Så jag frågade honom om han kunde beskriva sin musiksmak. Han sa att han lyssnade på mainstream-pop. Jag frågade honom vad mainstream-pop var. Han sa Moneybrother.

Han hade kort ljust blont vågigt hår och han var extremt blyg. Han var som min egen Jens Lekman. Jag blev ännu mer kär i honom. Hans tid som praktikant tog slut och han stack utan att säga hej då. Han bara försvann diskret. Nästa termin samma läsår kom han tillbaks. Jag ville prata med honom igen. Men samma sak som förra gången så försvann han diskret igen. Han sa knappt någonting och jag har aldrig kommit ihåg hans namn.

Men jag kommer ihåg honom. Därför han var ju min egen Jens Lekman. Jag önskade att jag kunde träffa honom igen. Fråga honom hur han mår. Jag kan inte hjälpa att jag fortfarande oroar mig över att han inte hade så många vänner. På det sättet han sa det.